Boudhanath-området i Kathmandu 1963, där många tibetanska flyktingar slog sig ner efter 1959. Källa: Wikimedia Commons

Text: Johan Fresk       FokusKina # 2025 - 3-4

Ett första besök som förändrade mitt sätt att se på Nepal Mitt intresse för relationerna mellan Kina och Nepal tar inte avstamp i år 1949 eller i något utrikespolitiskt seminarium. Det börjar denna sommar, när jag, vid omkring sextio års ålder, besökte Nepal för första gången i mitt liv. Jag reste dit tillsammans med min vän Dipak Malik, vars djupa engagemang i Nepals politiska och sociala liv präglade hela min upplevelse. Genom honom träffade jag politiker, journalister och personer knutna till Nepali Congress Party, och fick höra hur de själva talar om Kina, Indien, demokrati och Nepals framtid. Minst lika viktiga var mina långa samtal med Miriya Malik. Under många kvällar talade vi om Nepals sköra demokrati, dess växande ojämlikhet, dess identitetsproblem och det utländska inflytandet. Den här artikeln växte långsamt fram ur dessa samtal. De faktiska uppgifterna bygger på trovärdiga källor, men sättet jag binder samman dem är djupt påverkat av Dipaks och Miriyas perspektiv. Eventuella misstag eller missförstånd är helt och hållet mina egna.

Zhou Enlai vid en mottagning i Kathmandu under sitt historiska besök i Nepal på 1960-talet, ett tidigt nyckelögonblick i relationen mellan Kina och Nepal. Källa: Wikimedia Commons

Folkrepubliken Kina, Tibet och Nepals första år efter Rana-regimens fall

När Folkrepubliken Kina grundades 1949 befann sig Nepal själv mitt i en historisk omvandling. Under decennier hade landet styrts av Rana-dynastin, en snäv ärftlig elit tätt knuten till det brittiska imperiet i Indien. Dipak beskrev Rana-regimen inte bara som Nepals makthavare, utan som en klass som överlevde genom kolonialt skydd snarare än genom folklig legitimitet. När Indien blev självständigt 1947 försvagades deras ställning snabbt. Nepali Congress, som ledde den demokratiska rörelsen som störtade Rana-regimen 1951, var djupt influerad av Indiens frihetskamp. Miriya framhöll flera gånger att Nepals tidiga demokratiska tänkande inte växte fram i isolering, utan formades av de idéer och politiska krafter som kom från Indien. Men denna demokratiska öppning förde också med sig nya sårbarheter. År 1950 undertecknade Nepal Indien-Nepal-fördraget om fred och vänskap, vilket gav Indien betydande inflytande över Nepals utrikes- och säkerhetspolitik, samt omfattande rättigheter för indiska medborgare i Nepal. Fördraget motiverades då till stor del med osäkerheten kring Kinas övertagande av Tibet, men över tid kom det att uppfattas som en inskränkning av Nepals suveränitet och är än idag starkt omstritt. Samtidigt förändrades den norra horisonten dramatiskt. När Kina integrerade Tibet efter 1951 innebar det att Nepal inte längre hade att göra med ett halvautonomt buddhistiskt rike, utan direkt med en centraliserad stormakt. Nepal befann sig nu inte bara geografiskt, utan också politiskt, mellan två jättar: Indien och Kina.

Bandung och de första officiella förbindelserna med Kina 

Bandungkonferensen 1955 gav Nepal möjlighet att ta ett steg ut ur Indiens skugga. Konferensen betonade alliansfrihet och fredlig sam-existens mellan nybildade stater. Kina använde den för att presentera sig självt som en ansvarsfull asiatisk makt snarare än en aggressiv revolutionär kraft. För Nepal skapade Bandung ett politiskt utrymme där det blev möjligt att knyta relationer med Kina utan att formellt bryta med Indien. Senare samma år etablerades diplomatiska relationer mellan Nepal och Kina, och 1956 erkände Nepal Tibet som en del av Kina. I samtal med Dipak återkom ett centralt perspektiv: för många i Nepal var Kina vid denna tid inte främst attraktivt som socialistisk modell, utan som en strategisk motvikt till Indien. Under kung Mahendra blev detta särskilt tydligt, när monarkin närmade sig Kina för att stärka Nepals självständighet – åtminstone i politisk mening – från New Delhi.

Karta som visar gränsen mellan Kina och Nepal, en av de få kinesiska gränser som tidigt reglerades genom bilateralt avtal Källa: Wikimedia Commons

Gränsavtal och Zhou Enlais roll

Relationerna fördjupades kraftigt kring 1960–61, då Nepal och Kina förhandlade fram ett gränsavtal. Deras gemensamma gräns kartlades, fastställdes och accepterades utan väpnad konflikt. För ett litet land i Himalaya var detta en anmärkningsvärd prestation, särskilt i jämförelse med Kinas olösta gränskonflikt med Indien. När Zhou Enlai besökte Kathmandu 1960 uppfattades det som ett tydligt erkännande av Nepal som en självständig aktör, inte som en passiv del av Indiens inflytelsesfär. Miriya uttryckte det på ett sätt som fastnat hos mig: Indien talade med Nepal om demokrati. Kina talade med Nepal om suveränitet och stabilitet. För monarkin var stabilitet ofta mer tilltalande än demokratiskt tryck. Under denna period började Kina också stödja Nepal med synliga utvecklingsprojekt – vägar, fabriker och offentliga byggnader. Dessa var inte bara praktiska, utan också politiska symboler.

Den tibetanska flyktingfrågan och ett moraliskt dilemma 

Det tibetanska upproret år 1959 och Dalai Lamas flykt till Indien skapade ett djupt dilemma för Nepal. Tusentals tibetaner flydde över Himalaya in i Nepal. Till en början tilläts många stanna och bygga upp samhällen med hjälp från internationella organisationer. Men i takt med att relationerna mellan Kina och Nepal fördjupades ökade också trycket från Peking att begränsa tibetansk politisk aktivitet. Med tiden slutade Nepal att ge nyanlända tibetaner officiell flyktingstatus. När jag talade med människor i Kathmandu kände jag en lågmäld ambivalens. Det finns stor kulturell och religiös sympati för tibetanerna, samtidigt som man förstår hur känslig Tibet-frågan är för Kina. Dipak beskrev detta som en av Nepals mest smärtsamma balansakter: att försöka överleva geopolitiskt samtidigt som vissa humanitära värden offras.

Tibetanska flyktingar i Nepal, en fråga som länge påverkat relationen mellan Nepal, Kina och den tibetanska exilgemenskapet. Källa: Wikimedia Commons

Kriget 1962 och Nepals politiska självkänsla

Kriget mellan Kina och Indien år 1962 förändrade regionens maktbalans. För Nepal var det både skrämmande och klargörande. Indiens nederlag visade att New Delhi inte var oövervinneligt. Eftersom Nepal redan hade reglerat sin gräns med Kina stod landet inte inför direkta territoriella hot. I stället fick det större manöverutrymme. Kung Mahendra förstärkte sin balanspolitik gentemot båda grannarna, samtidigt som han tog emot stöd från både Indien och Kina. Kinesiska projekt, som Arniko-vägen, blev både symboler och konkreta uttryck för detta närmande.

Demokrati, maoister och inrikespolitisk omvandling 

Nepals politiska utveckling efter 1990 lade till nya skikt i relationerna med Kina. Återinförandet av flerpartidemokrati, följt av det maoistiska upproret och slutligen monarkins avskaffande 2008, förändrade hela den politiska spelplanen. Paradoxalt nog kände sig Kina ofta mer bekvämt med monarkin än med Nepals stormiga demokrati. Stabilitet vägde tyngre än ideologi. Med tiden byggde Kina relationer till flera politiska krafter, särskilt CPN–UML under K.P. Sharma Oli, som utvecklade ett rykte om sig att stå Kina nära. I våra samtal påpekade Dipak att Nepals maoister i praktiken aldrig var maoister i kinesisk bemärkelse. De drevs framför allt av lokala sociala orättvisor och frustration. När de väl hamnade i maktpositioner förändrades de ofta på samma sätt som de eliter de en gång kritiserade.

Xi Jinping 2019 - Symbol för den moderna fasen i Kina-Nepal-relationerna och hans statsbesök i Nepal. Källa: Wikimedia Commons

Blockaden 2015 och vändningen mot Kina

Blockaden åren 2015–2016, då varuflödet från Indien kraftigt ströps, lämnade djupa ärr i Nepals samhälle. Bränslebrist, tomma butiker och en förlamad ekonomi skapade en känsla av sårbarhet. När Kina erbjöd bränsle och nya transitavtal uppfattades det inte bara som praktisk hjälp utan som en strategisk vändpunkt. För första gången började Nepal på allvar föreställa sig
alternativ till sitt nästan totala beroende av Indien. Detta banade väg för Nepals anslutning till de Nya Sidenvägarna år 2017.

Infrastruktur, De Nya Sidenvägarna och risken för nytt beroende 

Kinas närvaro i Nepal är idag mest synlig genom stora infrastrukturprojekt. Ett av de tydligaste exemplen är Pokhara International Airport, som finansierats genom kinesiska lån. Flygplatsen står som en symbol för modernisering, men den har också väckt frågor kring skuldsättning, genomförande och korruption. Dipak har flera gånger sagt till mig att problemet inte är kinesiska pengar i sig, utan hur de används. Om de i högre grad hade satsats på landsbygdsvägar, vattenkraft, utbildning och sjukvård, hade de kunnat bidra till en djupare och mer hållbar utveckling. Nu riskerar en del av dem att försvinna in i de politiska eliternas nätverk. Miriya har påmint om att liknande mönster även gäller indiska projekt, även om de uttrycker sig på andra sätt.

Terminalbyggnaden på Pokhara International Airport - ett kinesiskt finansierat projekt som blivit en symbol för de Nya Sidenvägarna i Nepal. Källa: Wikimedia Commons

Byggplatsen för Upper Tamakoshi Hydropower Project - ett av Nepals största energiprojekt. där kinesiska företag varit involverade i byggandet. Källa: Wikimedia Commons

Ungdom, ojämlikhet och en inre revolt 

Det som påverkade mig mest under min vistelse var stämningen bland unga nepaleser. Många av dem uttryckte en djup misstro mot hela det politiska systemet. Arbetslösheten är hög, ojämlikheten växer och framtidstron är ofta svag. Dipak beskrev detta som en slags tyst generationsrevolt – inte en öppen revolution, men en långsam mental och social förändring. I detta sammanhang ses Kina inte enbart som en möjlighet eller ett hot, utan som ännu en stor aktör i ett system som många upplever inte längre representerar dem.

Mellan två jättar – och en framtid utan enkla svar

Relationerna mellan Kina och Nepal är varken en kärlekshistoria eller en enkel beroenderelation. De är resultatet av överlevnad, strategi och nödvändighet. Kina söker stabilitet, säkerhet i Tibet och inflytande i Sydasien. Nepal söker utveckling, värdighet och verklig suveränitet. Indien förblir en avgörande granne, historiskt, kulturellt och ekonomiskt. Nepal försöker balansera snarare än välja sida. Min första resa dit visade mig att detta inte bara är en fråga för diplomater, utan något som präglar människors vardag, drömmar och besvikelser. Min förståelse av detta är till stor del formad genom Dipak och Miriya Maliks generositet, deras skärpa och vår vänskap.

Mount Everest nordsidan sedd från vägen mot baslägret i Tibet (China) - den kinesiska sidan av världens högsta berg. Källa Wikimedia Commons 

---------------------------------------------------------------------

Dipak Malik är prof.em. från BHU (Banaras Hindu University), Varanasi, och tidigare chef för Gandhian Institute of Studies. Hans relation med Nepal går tillbaka till 1960-talet i egenskap av "public intellectual" och politisk analytiker.

Miriya Juntunen Malik har disputerat vid Stockholms Universitet i indologi och undervisat i decennier vid flera nordiska universitet främst i sydasiatiska språk och kulturhistoria. Hon har varit chef vid NCI (Nordic Center in India) och driver sedan 2011 ett språk- och forskningsinstitut INLANSO (Centre for the Study of Indian Languages and Society) i Varanasi tillsammans med Dipak Malik.